lennartssonz.blogg.se

Tiden går fort när man har roligt. Allting har sin tid. Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge.  Tiden kan verkligen ha olika ansikten beroende på vilken situation man är i. Det var när jag pratade med min en kär vän förut som jag verkligen kom att tänka på det ironiska i hur tiden upplevs för oss vid olika tillfällen.

Min vän som är sjuk och genomgick en stor och komplicerad operation för en vecka sedan, har idag fått det glädjande beskedet att hon får åka hem till sin älskade familj. ”Oj, redan! Det är ju bara en vecka sen du opererades!” var min spontana reaktion. För mig som levt i den ”vanliga världen”, med jobb, matlagning, dagishämtningar och allt annat som bara passerar ,utan att vi lägger så stor vikt vid det ,kändes det just på det sättet. För min vän, som under samma tid levt i en miljö, så olik hemmet man kan tänka sig, med sjuksköterskor, provtagningar och medicinering, har varje timma, varje minut av tiden känts som en evighet. När jag tagit min kafferast på jobbet, tio minuter som går alldeles för fort, har dessa 10 minuter, då vännen vridit sig i plågor i sin sjukhussäng, känts olidligt långa.

I samma ögonblick som den hånar vännen med sin långsamhet, gör den motsatsen med någon annan i en annan del av världen. Personen som har tio minuter på sig att säga adjö till en kär familjemedlem, kvinnan som tio minuter innan flyget ska avgå, upptäcker att passet ligger hemma på byrån , samma tid, men tid som hånler över hur snabbt den passerar förbi.

Tiden kan vara bitterljuv. Tid som passerat och som vi njutit av, men som aldrig kommer åter. Minnen av en tid med en älskad mormor eller farfar som gett oss så mycket, men som inte längre finns ibland oss. Stora stunder som då vi såg våra vackra barn i ögonen för första gången ,efter nio månader av längtan. Småbarnsåren där oro, gråt och vaknätter varvades med ljuvliga skratt och en kärlek större än något annat. Tid som ibland kan ha känts otroligt påfrestande, men som vi ändå inte ,på något sätt ,velat byta bort,  tid som färgat oss och gjort oss till de vi är idag.

Ibland, om så bara för en stund, stannar vi upp, börjar uppskatta tiden vi faktiskt har, njuter av känslan att befinna oss just där vi är, just nu. Det är oftast då vi känner lycka och glädje, längtan. Det är tiden då vi gör nåt vi tycker om, kramar våra barn, träffar någon vi älskar. Det är då tiden är vår vän. En vän att hålla i hårt i handen och försöka ta vara på, för samtidigt som den är vår vän, är den någonstans någon annans värsta fiende.

Så olika uttryck dessa kan ta sig. Kärlek , glädje och lycka, dessa vackra färgstarka och innerliga känslor  fyller kroppen med endorfiner, och gör livet värt att leva. Lyckan  och glädjen kan vara att få en ny vän, ett jobb eller nåt så enkelt  som att man vaknar på morgonen till en ny dag, en dag att göra till sin egen.

Sen har vi de där gråa, och ibland nattsvarta känslorna. Hat, ett hat som kan vara så starkt att människor kan döda, och på annat sätt skada en medmänniska. Rädsla, rädsla för mörker, för dålig ekonomi, eller för att mista någon man älskar….

Jag förundras idag över hur olika människor ger uttryck för sina känslor. Vissa människor, däribland jag, är samlare, jag tar åt mig, bygger på hög och när jag fått för mycket av allting, och ångesten trycker i bröstet, då räcker det med ett enda litet ord för att det ska brista. ”Hur mår du egentligen?”,”Vad trött du ser ut?”, sedan kan gråten hålla i sig. För varje gång tårarna rinner, försvinner oftast en liten del av rädslan, men när man inta kan prata om det med sin närmsta, då byggs det ganska snabbt upp en ny hög, ett berg, som gör ont i kropp och själ.

Sen har vi dom som aldrig pratar om känslorna. Som anser att allt löser sig och att allt försvinner om man inte pratar om det. De jobbiga känslorna finns lika fullt i dessa människor, men dessa har en förmåga att gömma dem långt bak i sitt medvetna, där berget växer sig större och större, men man är för stolt för att prata, eller ens erkänna för sig själv att man är nedstämd eller ledsen. Någonstans sipprar dock dessa känslor ut, oftast mot fel personer, och i situationer där de inte borde, ofta som ilska eller irritation gentemot ,till synes , oviktiga saker.

Sen har vi dem som tar känslorna som dom är, bemöter situationen och gör om sin rädsla till styrka. En som inte låter sig nedslås, inte tar åt sig mer än man behöver,  tillåter sig att gråta, vara ledsen , arg, men låter sin omgivning veta varför, agera ut, och sen gå vidare.

Vilken av dessa tre man nu anser sig vara, så behöver man ett skyddsnät omkring sig. Man behöver ge sina tankar färg och konsistens, få dem att anta en skepnad som man kan hantera och leva med, för  att sedan kunna bearbeta och gå vidare. Ibland kan det vara så att två personer som lever ihop, är väldigt lika och fungerar bra ihop på alla sätt, utom i dessa lägen. Den ena behöver prata, gråta, analysera och diskutera. Den andra sticker helst huvudet i sanden, glömmer vad som är viktigt i situationen, och hamnar i sin egen bubbla, där bara bitska kommentarer och ilska sipprar ur som ett såll

Sen har vi de som är de perfekta pusselbitarna, de som tillsammans pratar, gråter tröstar varandra. Som lutar sig mot sin älskade ,och låter sin älskade luta sig mot denne när modet sviker. De som vuxit ihop, som vuxit samman på ett djupare plan och som förstår att uppskatta den andres motsatser och gjort dessa till likheter.

I den bästa av världar hade vi alla varit lika bra på att hantera våra känslor, men än är det en lång väg dit….

Statusen idag är något lättare i sinnet, men den envisa förkylningen vägrar ge sig. Igår kväll värkte örat så att jag övervägde att ta fram saxen och klippa lite, men jag sansade mig i sista sekund. Istället fick jag den briljanta iden att prova ett gammalt husmorsknep, Lök. I örat.

Nu var jag väldigt osäker på vad för sorts lök den gamla metoden syftade på, men vid ett tidigare tillfälle hävdade min far ,å det bestämdaste, att det var vitlök man skulle använda. Eftersom pappa vet allt, (det var på den tiden då jag fortfarande trodde det) hackade jag en vitlök, knölade ner i ett papper, och fullkomligt fyllde örat med detta tvivelaktiga paket. Antagligen skulle man inte hacka vitlöken, den blir som bekant aningens starkare då, och om man nu ändå hackade vitlöken, skulle man förmodligen inte ha den i örat över natten. Morgonen efter både såg , och kändes örat som köttfärs. Pappa stod förstås på sig, han hade INTE haft fel, ”Det måste bli så först innan det går över förstår du väl”. Och visst, öronvärken gick över, tror jag, jag hade nämligen så ont i köttfärsen att jag inte kände hur det kändes i själva örongången.

Så ingen vitlök denna gång, men i nattens desperation av öronvärk, gick jag så upp och tog en bit vanlig gul lök, (inte googla, blir mer spännande så) lindade in den i lite bomull och stoppade in den. När jag vaknade i morse, var öronvärken borta, så även löken. Bomullstussen satt prydligt på sin plats, men inte ett spår av löken. Jag har letat med ljus och lyckta, men nej, förutom att både jag och sovrummet luktar Kebabrulle, ingen lök inom synhåll.