Lök i örat
Statusen idag är något lättare i sinnet, men den envisa förkylningen vägrar ge sig. Igår kväll värkte örat så att jag övervägde att ta fram saxen och klippa lite, men jag sansade mig i sista sekund. Istället fick jag den briljanta iden att prova ett gammalt husmorsknep, Lök. I örat.
Nu var jag väldigt osäker på vad för sorts lök den gamla metoden syftade på, men vid ett tidigare tillfälle hävdade min far ,å det bestämdaste, att det var vitlök man skulle använda. Eftersom pappa vet allt, (det var på den tiden då jag fortfarande trodde det) hackade jag en vitlök, knölade ner i ett papper, och fullkomligt fyllde örat med detta tvivelaktiga paket. Antagligen skulle man inte hacka vitlöken, den blir som bekant aningens starkare då, och om man nu ändå hackade vitlöken, skulle man förmodligen inte ha den i örat över natten. Morgonen efter både såg , och kändes örat som köttfärs. Pappa stod förstås på sig, han hade INTE haft fel, ”Det måste bli så först innan det går över förstår du väl”. Och visst, öronvärken gick över, tror jag, jag hade nämligen så ont i köttfärsen att jag inte kände hur det kändes i själva örongången.
Så ingen vitlök denna gång, men i nattens desperation av öronvärk, gick jag så upp och tog en bit vanlig gul lök, (inte googla, blir mer spännande så) lindade in den i lite bomull och stoppade in den. När jag vaknade i morse, var öronvärken borta, så även löken. Bomullstussen satt prydligt på sin plats, men inte ett spår av löken. Jag har letat med ljus och lyckta, men nej, förutom att både jag och sovrummet luktar Kebabrulle, ingen lök inom synhåll.
