Ångest
Ångesten trycker i bröstet för närvarande, allt för mycket tid går åt tunga tankar och funderingar. Nattetid är värst. Likt en sten ligger den över bröstet när det är som mörkast, och blir tyngre vid varje andetag, varje tanke. Den berömda högen har byggts på ordentligt senaste tiden, och känslan av att inte få reagera, skrika och bara gråta tills tårarna tar slut, håller på att kväva mig.
”Du ska vara tacksam att du är frisk, och har två fina barn och en man”. Absolut, det är jag helt klart, dom är mitt liv, och det vore inte värt att leva utan dem. Men för det betyder det inte att JAG inte behöver andas, byta miljö eller göra nåt annat än gå mellan köket, tvättmaskinen, dagis, jobbet och sängen. För bara en dag skulle jag vilja umgås med min man, vi behöver det verkligen, och slippa vara den som ser till att allt fungerar, att alla äter, har med sig allt de ska, är hela och rena, städa, plocka …listan kan göras lång. Detta är något som inte är ett särskilt tacksamt jobb, men som varje dag förväntas av mig, och som inte märks av förrän det INTE fungerar.
Jag må hända låta egoistisk nu, men många mammor där ute vet nog vad jag pratar om. När man som mamma vill göra nåt utöver de vanliga, klippa sig, ta en promenad eller träffa en vän, då måste man planera långt i förväg, och många gånger skaffa barnvakt , för att allt ska gå i lås. Eftersom tiden man har hemma måste gå till det vardagliga, matlagning, läggning av barn ,tvätta och vika kläder… så sitter man i regel sen som på nålar när man väl ”lånat” till sig lite tid. Den stressen och pressen klarar man av, ett tag. Men när allt ställs på sin spets, och nya jobbiga saker runtomkring påverkar på mig olika känslomässiga nivåer, då rinner bägaren helt snabbt över.
Det är konstigt att det är sådan skillnad mellan hur många ser på det här med manligt och kvinnligt i dessa lägen. När en mans bägare rinner över, då ska han tas om hand, pysslas om och ges tid till att läka. När kvinnas gör detsamma, då ska hon skärpa till sig, rycka upp sig och vara tacksam och förstående för allt hon har istället. Lite beror det säkert på att mannens inte rinner över lika ofta som kvinnans, men om man ser till hur hennes ständigt fylls på av tankar och oro på ett helt annat plan, är det inte mindre allvarligt, men kanske inte lika konstigt att det händer lite oftare.
Ibland tänker jag tillbaka på tiden innan barnen, och funderar på vad vi gjorde med all tid, men sen kommer jag ihåg alla långa lördagmorgnar i sängen tillsammans, våra spontana kvällsutflykter där vi kunde njuta av varandras sällskap och bara vara, eller när vi såg en långfilm, början till slut, utan avbrott. Saker som var så viktiga för vår samhörighet och kärlek, men som idag sällan finns någon möjlighet till, när vardagspusslets bitar fyller tillvaron till max. Missförstå mig rätt nu, Jag ångrar givetvis inte barnen eller vantrivs med mitt liv nu på något sätt, men ibland skulle jag vilja bli erbjuden att vara bara Linda och Jimmy för ett tag. Jag vet att vi BÅDA TVÅ mår dåligt av att inte få tid tillsammans, VI BÅDA TVÅ är lika viktiga i vårat gemensamma liv, VI behöver minnas, njuta och vara sådär fjortisförsälskade som förr. Egentid betyder inte att alltid att man vill vara ensam och göra nåt trevligt, utan egentid kan vara att man TILLSAMMANS gör nåt som är viktigt för sin EGEN skull.
