Kontraster..
Så olika falla ödets lotter..igår åkte min vän hem från US i Linköping, idag åkte min morfar dit. Samma jävla sjukdom, men i hans fall är den tyvärr längre gången. Skillnaden är även att det skiljer dem 60 år åt, och morfars övriga organ orkar inte riktigt med behandlingen. Njurarna är för tillfället extra utsatta, något som EN läkare slog larm om i våras, sen hände...inget... Förrän i veckan då dom upptäckte att eftersom njurarna inte klarar att rena blodet, så är han nu nära en urinförgiftning. Leukemi är grunddiagnosen, men det är organsvikten som nu gör honom så svag.
Fina, starka morfar som alltid har ett skämt i bakfickan, och som gått igenom så mycket, men ändå står på sina 90 åriga ben.
I hans eget huvud är även han 30 år, och han vill fortfarande så mycket mer .Fram till för ett år sedan, bokstavligt talat sprang han fram med sina BarnBarnsBarn, busade, lyfte och skojade med dem tills de, och inte mindre han själv, kiknade.
Jag kan inte tänka mig en värre ångest än det måste vara att veta, och känna, att man inte "räknas" för att man är så gammal. Att kropp och själ motsätter sig varandra på ett så skoningslöst vis.
Min hjärna och För min egen, fullkomligt egoistiska del, vill jag att han kommer hem, och lever tills han blir 110 år, men till vilket pris?
I mitt hjärta är det det ända jag önskar honom nu är frid i sinnet, jag vet att han inte vill sluta sina dagar på ett sjukhus. Jag hoppas att han åter reser sig, om så för sista gången, och får en ljus, ångestfri tid hemma, innan han lämnar oss för alltid.
Fina, starka morfar som alltid har ett skämt i bakfickan, och som gått igenom så mycket, men ändå står på sina 90 åriga ben.
I hans eget huvud är även han 30 år, och han vill fortfarande så mycket mer .Fram till för ett år sedan, bokstavligt talat sprang han fram med sina BarnBarnsBarn, busade, lyfte och skojade med dem tills de, och inte mindre han själv, kiknade.
Jag kan inte tänka mig en värre ångest än det måste vara att veta, och känna, att man inte "räknas" för att man är så gammal. Att kropp och själ motsätter sig varandra på ett så skoningslöst vis.
Min hjärna och För min egen, fullkomligt egoistiska del, vill jag att han kommer hem, och lever tills han blir 110 år, men till vilket pris?
I mitt hjärta är det det ända jag önskar honom nu är frid i sinnet, jag vet att han inte vill sluta sina dagar på ett sjukhus. Jag hoppas att han åter reser sig, om så för sista gången, och får en ljus, ångestfri tid hemma, innan han lämnar oss för alltid.